Jag vill bara passa på att tacka alla dem som skriver bloggar om hur jag, som inte kan mycket alls, kan förbättra Min blogg. Ja, vad vore jag utan dessa folk? Jag är väldigt tacksam att det finns dem som hjälper oss som inte kan så mycket om stilmallar och bloggdesign överhuvudtaget.
Så tack för denna blogg http://www.designadinblogg.se som gjorde det möjligt för mig att skapa detta ^^




Over And Out

En kall men klar dag
Skridskorna svävar fram på sjöns istäcke
En värme så skön som en smekande sol
Och smaken så söt som chokladen en vinterdag
Fötterna är fria från skridskorna
De glider fortfarande fram över isen
Medans vi sitter här tätt intill varandra
Värmer varann som bara vi kan
Delar på en kopp varm choklad
                                                               - Linda. G. 090104


                            Foto: Linda. G. 081229

_______________________________________________________

Ja, vad finns det att säga? Idag var en väldigt kall dag, jag tror att tremometern stod på -10 på f.m. (!)

Over And Out

Vad har man inte vänner till? Vänner ska alltid finnas till för att förgylla tillvaron och stötta en genom jobbiga perioder. Det jag menar är bara, att jag är så glad för att jag har alla dem som jag har runtomkring mig! Att det finns dem som man kan gråta inför utan att känna sig dum, att det finns dem som bryr sig och som gör en glad, som man skrattar tillsammans med.
 
Love you all <3

Jag vet... Det var sjukt längesen jag skrev nått här... Och jag har väl inte heller några direkta bortförklaaringar till varför... Det har helt enkelt aldrig blivit av... Men, men jag måste i alla fall skriva lite nu, och jag vet att det jag kommer att skriva kommer att låte som en j*vla fjortis som bara tänker på sig själv och en massa andra saker.. En fjortis som bara tycker synd om sig själv och endast vill ha någon hos sig, någon som säger att hon är älskad och som hon kan få ligga mot bröstet mot någon.
För ja, det är slut, jag har blivit dumpad(!)
Jag trodde aldrig att det skulle göra så här ont, att få höra orden att någons känslor har svalnat för en... Att man sedan efter dessa ord vill gråta sig igenom dagarna, bara vill att.. ja, jag vet inte vad, men något... ska ske/hända/bli ogjort. Många fjortisar, efter att de blivit dumpade går tillbaka och tar kontakt med sitt nya "X" och säger att de vill ha tillbaka honom/henne, säger att det går att lösa, att det inte alls behöver vara slut... Och lika dant känns det för mig just, jag vill ha tillbaka honom... Jag vet mycket väl att vi hade otroligt många olikheter och en massa andra saker... Jag vet att jag ibland, eller om jag nu för en gångsskull ska vara ärlig, ganska ofta gick och väntade på de dära blommorna jag Aldrig fick, eller överaskningen som aldrig kom och andra besvikelser och uppvaktningar som aldrig riktigt kom, men trotts detta så fick jag i alla fall ut något av detta förhållande, jag kände mig älskad, jag hade någon som sa orden "älskar dig" någon som jag kunde vila mitt huvud mot bara ha det mysigt, bara kunna vara jag och även flippa ur och leka. Jag kände mig älskad för den jag var helt enkelt. Det fanns någon där som brydde sig om mig, inte bara älskad som man blir av mamma eller pappa, av familjen, eller av en vän, utan älskad av en utomstående, någon som tyckte jag var fin som den jag var.
Och nu då man har blivit dumpad, och fått höra orden "mina känslor för dig har tagit slut", känner man sig så ensam, som att en del av ens hjärta försvunnit..
Jag visste att det slulle ta slut, det visste jag... men jag hade ingen aning om att det skulle hände just nu. Det kom som en chock! Först stänger man bara av och förstår inte riktigt vad det var som hände, trotts att man förstår, men man tänker inte, tillåter inte sig själv till att bli lessen, sedan då man blir ensam i en sekund så hinner man samla sina tankar och då kommer den första hårda knuten ut i from av en och tillslut flera miljoner tårar. För inte trodde jag att det skulle bli Nu!

Att sedan vakna upp morgonen efter med svullna ögonlock, så man knappt kunnat se, och då komma på att man säkert låg vaken i minst 1.5h innan man kunde somna för att man låg och grät stora floder av salta tårar, och veta att man sedan med allra största sannolikhet också gråtit under natten med... Ja, det är inget jag trodde skulle hända nu.
Är det han jag saknar, eller är det bara känslan av att vara älskad och känna en fast trygghet..? När kommer de tomma hålen i hjärtat fyllas av andra saker i livet? Hur långtid kommer det ta innan vännerna har fyllt upp all ensamhet och fylla på med ny kärlek från dem?
Ja, det kan man nog aldrig vet, men jag önskar bara att denna tid kommer gå över snabbt, jag vill inte gråta mig tillsömns flera nätter än vad jag redan gjort, för att sedan vakna på morgonen och känna en ensamhet...

Tja, detta var väl bara lite småsaker som är stora för mig, och som sårar mig väldigt mycket... Men jag hoppas att det snart ska vara över!

Over and Out!

Äntligen!
Efter en stor saknad och även några tårar av saknad efter pojkvännen har han äntligen kommit hem :-) Så underbart att han nu har kommit hem och att jag äntligen kan få gosa in mig i honom när jag vill :-)
Fast förkylningen är ju inge bättre dock.. Tråkigt = /
Men nu så är det i alla fall dags för lite sk. mat för oss.. Vilket denna dag blir pizza då ingen av oss är särskilt pigga på att göra nått annat.. (i alla fall inte jag)

Blev ett litet kort inlägg nu bara för att jag kände för det och för att än en gång säga att jag har saknat pokjvännen så sjukt mycket och att jag nu är glad över att han är här igen :-)

Over And Out

"Det kanske kommer en morgon när jag vaknar och hennes ansikte inte är det första jag ser. Eller en varm augustieftermiddag när jag inte riktigt minns hur fräknarna satt på hennes högra axel. Kankse kommer jag snart inte att kunna lussna till snön som fallen och höra hennes fotsteg.
När det känns så går jag ut i badrummet och drar upp tröjan och rör vid de vita märkerna som är mina ärr... Jag bär henne med mig vart jag än går." 
                                                             -  Allt för min syster, av Jodi Picoult

Om man har varit med om ett dödsfall så vet man att den första tiden hör, och ser man denne person framför sig hela tiden. Det går nästan inte en sekund utan att man tänker på den avlidne. Saknad och ensamhet kryper sig fram mellan tårarna som försöker bearbeta det som har hänt. Men, efter ett tag blir det svårare att höra, känna och framför allt komma ihåg hur den avlidne såg ut, rörde sig och pratade. Man glömmer, livsglädjen kommer tillbaka och man har dagar då man skrattar. Tankarna på den som har dött ligger inte lika nära längre. Men, då man blir påmind om den som har gått bort börjar man komma ihåg alla dessa egenskaper som personen hade. Saknade växer sig stark igen.
Tiden läker alla sår brukar man säga, och det är sant på ett sätt. Ju längre tiden går ju lättare har man att glömma, det jobbiga och sorgen försvinner och ligger inte lika nära längre. Men man kommer alltid att komma ihåg den som man höll kär och älskade av djupet av sitt hjärta, även om man inte kommer tänka på det dagligen, varje sekund och varje timme. Tiden läker alla sår, ibland går det snabbt, och ibland  tar det uppemot flera år. Jag har hört att det tar minst 7år att "glömma bort" den som man höll kär, som man hade levt ihop med hela livet, men efter dessa 7år så är saknaden, ensamheter och sorgen inte lika påtränglig längre att man kan prata om den avlidne utan att fälla en tår. Men det är sant, man kommer ALDRIG att glömma. Saknaden och sorgen är bara lättare att bära efter ett tag.



Idag har det gått 2år sedan min älskade frafar dog av en hjärtinfarkt. Han hade två veckor tidigare varit pigg och glad och firat sin 86:e födelsedag. Och under tiden av två veckor råkade han ut för två stycken hjärtinfarkter, den första klarade han, men den andra blev för stor så han avled strax efter att han hade kommit fram till sjukhuset.
Jag kan bara inte förstå, det har gått två år och det känns som en evighet sedan jag hade en farfar! Det jag försöker säga är det att två år är ju inte precis någon lång tid, men det känns som en evighet nästan. Man glömmer bort, tiden försvinner, och plötsigt upptäcker man att flera år har passerat. Lite läskigt faktiskt

Saknad och ensamhet kryper sig fram mellan tårarna som försöker bearbeta det som har hänt. Men, efter ett tag blir det svårare att höra, känna och framför allt komma ihåg hur den avlidne såg ut, hur han, rörde sig, pratade. Man glömmer, livsglädjen kommer tillbaka och man har dagar då man skrattar.