"Det kanske kommer en morgon när jag vaknar och hennes ansikte inte är det första jag ser. Eller en varm augustieftermiddag när jag inte riktigt minns hur fräknarna satt på hennes högra axel. Kankse kommer jag snart inte att kunna lussna till snön som fallen och höra hennes fotsteg.
När det känns så går jag ut i badrummet och drar upp tröjan och rör vid de vita märkerna som är mina ärr... Jag bär henne med mig vart jag än går." 
                                                             -  Allt för min syster, av Jodi Picoult

Om man har varit med om ett dödsfall så vet man att den första tiden hör, och ser man denne person framför sig hela tiden. Det går nästan inte en sekund utan att man tänker på den avlidne. Saknad och ensamhet kryper sig fram mellan tårarna som försöker bearbeta det som har hänt. Men, efter ett tag blir det svårare att höra, känna och framför allt komma ihåg hur den avlidne såg ut, rörde sig och pratade. Man glömmer, livsglädjen kommer tillbaka och man har dagar då man skrattar. Tankarna på den som har dött ligger inte lika nära längre. Men, då man blir påmind om den som har gått bort börjar man komma ihåg alla dessa egenskaper som personen hade. Saknade växer sig stark igen.
Tiden läker alla sår brukar man säga, och det är sant på ett sätt. Ju längre tiden går ju lättare har man att glömma, det jobbiga och sorgen försvinner och ligger inte lika nära längre. Men man kommer alltid att komma ihåg den som man höll kär och älskade av djupet av sitt hjärta, även om man inte kommer tänka på det dagligen, varje sekund och varje timme. Tiden läker alla sår, ibland går det snabbt, och ibland  tar det uppemot flera år. Jag har hört att det tar minst 7år att "glömma bort" den som man höll kär, som man hade levt ihop med hela livet, men efter dessa 7år så är saknaden, ensamheter och sorgen inte lika påtränglig längre att man kan prata om den avlidne utan att fälla en tår. Men det är sant, man kommer ALDRIG att glömma. Saknaden och sorgen är bara lättare att bära efter ett tag.



Idag har det gått 2år sedan min älskade frafar dog av en hjärtinfarkt. Han hade två veckor tidigare varit pigg och glad och firat sin 86:e födelsedag. Och under tiden av två veckor råkade han ut för två stycken hjärtinfarkter, den första klarade han, men den andra blev för stor så han avled strax efter att han hade kommit fram till sjukhuset.
Jag kan bara inte förstå, det har gått två år och det känns som en evighet sedan jag hade en farfar! Det jag försöker säga är det att två år är ju inte precis någon lång tid, men det känns som en evighet nästan. Man glömmer bort, tiden försvinner, och plötsigt upptäcker man att flera år har passerat. Lite läskigt faktiskt

Saknad och ensamhet kryper sig fram mellan tårarna som försöker bearbeta det som har hänt. Men, efter ett tag blir det svårare att höra, känna och framför allt komma ihåg hur den avlidne såg ut, hur han, rörde sig, pratade. Man glömmer, livsglädjen kommer tillbaka och man har dagar då man skrattar.