Jag vet... Det var sjukt längesen jag skrev nått här... Och jag har väl inte heller några direkta bortförklaaringar till varför... Det har helt enkelt aldrig blivit av... Men, men jag måste i alla fall skriva lite nu, och jag vet att det jag kommer att skriva kommer att låte som en j*vla fjortis som bara tänker på sig själv och en massa andra saker.. En fjortis som bara tycker synd om sig själv och endast vill ha någon hos sig, någon som säger att hon är älskad och som hon kan få ligga mot bröstet mot någon.
För ja, det är slut, jag har blivit dumpad(!)
Jag trodde aldrig att det skulle göra så här ont, att få höra orden att någons känslor har svalnat för en... Att man sedan efter dessa ord vill gråta sig igenom dagarna, bara vill att.. ja, jag vet inte vad, men något... ska ske/hända/bli ogjort. Många fjortisar, efter att de blivit dumpade går tillbaka och tar kontakt med sitt nya "X" och säger att de vill ha tillbaka honom/henne, säger att det går att lösa, att det inte alls behöver vara slut... Och lika dant känns det för mig just, jag vill ha tillbaka honom... Jag vet mycket väl att vi hade otroligt många olikheter och en massa andra saker... Jag vet att jag ibland, eller om jag nu för en gångsskull ska vara ärlig, ganska ofta gick och väntade på de dära blommorna jag Aldrig fick, eller överaskningen som aldrig kom och andra besvikelser och uppvaktningar som aldrig riktigt kom, men trotts detta så fick jag i alla fall ut något av detta förhållande, jag kände mig älskad, jag hade någon som sa orden "älskar dig" någon som jag kunde vila mitt huvud mot bara ha det mysigt, bara kunna vara jag och även flippa ur och leka. Jag kände mig älskad för den jag var helt enkelt. Det fanns någon där som brydde sig om mig, inte bara älskad som man blir av mamma eller pappa, av familjen, eller av en vän, utan älskad av en utomstående, någon som tyckte jag var fin som den jag var.
Och nu då man har blivit dumpad, och fått höra orden "mina känslor för dig har tagit slut", känner man sig så ensam, som att en del av ens hjärta försvunnit..
Jag visste att det slulle ta slut, det visste jag... men jag hade ingen aning om att det skulle hände just nu. Det kom som en chock! Först stänger man bara av och förstår inte riktigt vad det var som hände, trotts att man förstår, men man tänker inte, tillåter inte sig själv till att bli lessen, sedan då man blir ensam i en sekund så hinner man samla sina tankar och då kommer den första hårda knuten ut i from av en och tillslut flera miljoner tårar. För inte trodde jag att det skulle bli Nu!

Att sedan vakna upp morgonen efter med svullna ögonlock, så man knappt kunnat se, och då komma på att man säkert låg vaken i minst 1.5h innan man kunde somna för att man låg och grät stora floder av salta tårar, och veta att man sedan med allra största sannolikhet också gråtit under natten med... Ja, det är inget jag trodde skulle hända nu.
Är det han jag saknar, eller är det bara känslan av att vara älskad och känna en fast trygghet..? När kommer de tomma hålen i hjärtat fyllas av andra saker i livet? Hur långtid kommer det ta innan vännerna har fyllt upp all ensamhet och fylla på med ny kärlek från dem?
Ja, det kan man nog aldrig vet, men jag önskar bara att denna tid kommer gå över snabbt, jag vill inte gråta mig tillsömns flera nätter än vad jag redan gjort, för att sedan vakna på morgonen och känna en ensamhet...

Tja, detta var väl bara lite småsaker som är stora för mig, och som sårar mig väldigt mycket... Men jag hoppas att det snart ska vara över!

Over and Out!