Backstage
- Lars Huldén
Jag vet inte rikigt vad jag ska skriva idag... Jag vet bara det att jag måste få skriva lite. Jag måste få klaga lite grann och bara låta orden flöda fritt som i en flod. Jag känner mig ensam, ja, det gör jag. Nu sitter jag här igen hemma och har superont i fötterna, och inte kan jag åka hem till min älskling som jag längtar efter och att få krypa ner i hans famn och bara få känna att han är nära. Men det går inte! Inte förrens på tisdag, om en vecka. Och jag kan inte ens ringa till honom och prata med honom, säga hur mycket jag saknar honom och hur mycket jag älskar honom och vill att han ska vara är! Han sitter ämligen just i denna sekund på en festivalbuss påväg till rockfestivalen Rock Am Ring i Tyskland... Vilket betyder att det är jättedyrt att ringa ner till honom.. Och jag befarar faktiskt att han kommer att vara tvungen att betala lite för att ta emot ett sms från mig med. s.u.c.k säger jag bara.. Jag vill inte vara ensam!
Att falla, falla så djupt att stegen inte räcker ner
Klättra upp på muren gång på gång
Verkligen försöka komma upp ifrån det kalla vattnet
Jag är nästan uppe nu
Hur länge ska jag lyckas stanna så här länge?
Tillräckligt länge för att snart tappa taget igen
Hur många gånger ska man vara tvungen att orka
Orka ta tag i de sönder rivna väggarna
Ett evigt försök att komma upp till ytan
Jag simmar, ser ljuset över vattnet
Jag försöker, men orkar inte hela tiden
Sjunker igen, och så lite till för varje gång jag försöker andas
Lungorna söker efter syre
Efter något att leva på
Skratten är bara en fasad, en scen
Ingen i publiken vet vad som händer då ljuset släcks
och ridån går ner, vad som finns backstage
-071220
Ja, det är väl ngefär sådär som jag kan känna ibland. Ett evigt försök att hålla sig uppe, för att sedan tappa taget igen och börja kravla sig upp mot livet. För, jag vill inte påstå att det riktigt är ett liv att bara finnas, att bara göra saker dag ut och dag in, utan att veta varför man gör det eller ens överhuvudtaget veta hur man känner sig eller hur man mår, utan att riktigt känna någon specifik känsla av varken glädje eller sorg. Bara någon känstig känsla av tomhet som sakta kryper sig in under huden de kalla ensamma nätterna då mörkret har fallit. Som när morgon dimman sakta rullar in över land från det mörka havet. Ja, en svår känsla att beskriva är det helt enkelt.
Sedan vill jag bara tillägga det att jag träffade älskligen nu innan han åkte iväg... Och då igår så fick vi bevittna deras grannkatt (som han och hans mamma var kattvakt åt) som helt själv hade förlöst 4st underbart söta och pigga kattungar i deras soffa! Ja, man kan ju gissa om jag var såld! De var så enormt söta så det skriver om det!!
Men, men.. Nu ska jag i alla fall skicka iväg ett sms till älsklingen och försöka lägga mig...
För jag tror inte att det är så roligt att sitta och läsa mera av saker som jag känner just nu.. Så, det får allt bli en annan dag då jag är lite piggare och gladare skulle jag tro...
Over And Out
